Ursprung
De föränderliga tekniska kraven för den amerikanska bilindustrins produktionsprocesser sporrade skapandet av PLC. På 1960-talet upptäckte General Motors (GM) när de omkonfigurerade sina produktionslinjer i fabriken att befintliga styrsystem-baserade på reläer och kontaktorer-var svåra att modifiera, skrymmande, bullriga, obekväma att underhålla och opålitliga. Följaktligen formulerade och utfärdade företaget sina berömda "General Motors' Ten Specifications" som en uppsättning budkriterier.
1969 utvecklade Digital Equipment Corporation (DEC) den första programmerbara styrenheten (PDP-14); efter framgångsrika försök på GM:s produktionslinjer visades dess effektivitet tydligt. Därefter utvecklade Japan sin första programmerbara styrenhet (DCS-8) 1971, följt av Tyskland 1973. Kina började sin egen forskning och utveckling av programmerbara styrenheter 1974 och hade 1977 börjat främja användningen av PLC:er i olika industriella applikationer.
Det ursprungliga målet var att ersätta mekaniska omkopplingsanordningar (särskilt relämoduler). Men sedan 1968 har kapaciteten hos PLC:er gradvis utökats till att ersätta traditionella reläkontrollpaneler; faktiskt, moderna PLC:er har ett mycket mer omfattande utbud av funktioner. Deras tillämpningsområde har breddats från styrning av enskilda processer till omfattande styrning och övervakning av hela tillverkningssystem.
Utveckling
I början av 1970-talet bevittnade framväxten av mikroprocessorn. Denna teknik integrerades snabbt i programmerbara logiska styrenheter, vilket gav dem avancerade funktioner som aritmetiska operationer, dataöverföring och databehandling. Denna integration förvandlade dem till industriella kontrollenheter som verkligen hade egenskaperna hos en dator. Vid denna tidpunkt representerade den programmerbara logiska styrenheten en syntes av mikrodatorteknik och traditionella reläbaserade-kontrollkoncept. Efter uppkomsten av persondatorn, och för att bättre återspegla deras funktionella egenskaper och underlätta referensen, utsågs dessa enheter officiellt som "Programmable Logic Controllers" (PLC).
Under mitten av-till-slutet av 1970-talet gick programmerbara logiska styrenheter in i en fas av praktisk tillämpning och utveckling. Datorteknik var helt integrerad i dessa kontroller, vilket resulterade i ett kvantsprång i deras funktionella kapacitet. Funktioner som högre bearbetningshastigheter, ultra-kompakta formfaktorer, robust industridesign med överlägsen brusimmunitet, analog signalbehandling, PID-kontrollfunktioner och exceptionell kostnads-effektivitet etablerade PLC:s oumbärliga status inom modern industri.
I början av 1980-talet hade programmerbara logiska styrenheter fått en utbredd användning i avancerade industrialiserade länder. Antalet länder som tillverkar programmerbara styrenheter fortsatte att växa, liksom de globala produktionsvolymerna. Detta markerade punkten då den programmerbara styrenheten officiellt gick in i sin mogna utvecklingsfas. Perioden som sträckte sig från 1980-talet till mitten av-1990-talet markerade eran av snabbast utveckling för programmerbara logiska styrenheter (PLC), under vilken deras årliga tillväxttakt konsekvent låg mellan 30 % och 40 %. Under denna tid förbättrades kapaciteten hos PLC:er-specifikt när det gäller analog signalbehandling, digital beräkning, mänskliga-maskingränssnitt och nätverksarbete dramatiskt. Följaktligen expanderade PLC:er gradvis till processkontrollområdet, och i vissa applikationer ersatte de de distribuerade styrsystemen (DCS) som tidigare hade en dominerande ställning inom det området.
I slutet av 1900-talet kännetecknades utvecklingen av PLC:er av en ökad anpassning till den moderna industrins specifika krav. Denna period bevittnade utvecklingen av både stor- och ultra-kompakta PLC-modeller, framväxten av en mångfald av specialiserade funktionsenheter och produktionen av olika mänskliga-maskingränssnitt och kommunikationsmoduler; dessa framsteg förenklade avsevärt integrationen av stödkomponenter i industriella styrsystem som använder PLC:er.